så in i helvetes lycklig

och det trodde jag inte innan att man kunde vara utan kärlek, alltså pojk-/flickvänn, alltså att hela livet gick ut på att hitta "the one" och sedan vara lycklig i alla sina dagar, lite som en saga (och jag har nog tänkt att jag ville att mitt liv skulle vara en saga) speciellt när jag gick i 7-9:an då trodde jag att allt handlade om att leva i en saga (alltså med ens "prins/prinsessa(ifall man är föredrar det)" och så fort man har varit kär i en preson från början sitter det alltid kvar i ryggmärgen någonstans och det går inte att ta bort på något vis... och så trodde jag länge att det var, så även om jag och min pojkvänn hade våra dystra stunder (fler och fler på senare tid) så trodde jag att jag inte kunde leva utan honom endast för att han var min första kärlek, typ. men när jag sedan tog det "stora" steget ut i gymnasievärlden och bestämde mig för att börja i helsingborg ska jag ärligt säga att redan då jag kom in i helsingborg så trodde jag ALDRIG att jag och min dåvarande pojkvänn skulle stanna tillsammans (och detta var typ i februari kanske?) men eftersom att jag trodde på drömmar och sagor så log jag och låsades som ingenting och det höll ju, tills augusti och jag verkligen började i helsingborg. då jag såg att allt annat var så himla mycket intressantare än min dåvarnade pojkvänn. igentligen gjorde jag slut med honom inom mig själv första dagen i skolan, eller det var kanske andra när vi hade Dan (en lärare) och vi skulle presentera oss, jag tror att nån fråga var: hur ser din drömkille/tjej ut? och alla tjejerna, som hade pojkvänn, var så klaschiga och bara: min pojkvän (och där satt jag brevid dom och verkligen tänkte, hur ser min drömkille ut och kom fram till, ja inte som min pojkvän iallafall.) och svarade väl något tråkigt i stil med ja, det ser man väl när man möter honom.. alltså hade jag officiellt gått ut som singel i min nya klass (och det är jag glad över att jag gjorde) för sen vågade jag ta steget och göra slut, båda jag och han grät, väldigt vackert ,men fortfarande osmärtsamt på något vis. och jag kunde börja om från ruta ett och då ha fått erfarenheten att kärlek varar inte förevigt och så skapade jag höga krav till pojkvänner som förhoppningsvis kom och komma, och sen skulle jag aldrig igen bli tillsammans med någon för att någon annan sa att vi såg förälskade ut, aldrig. och eftersom att jag släppt allt det gamla ville jag in med en massa nytt, det räckte en stud och smälta allt med den nya klassen (och alla hur jäkla trevliga som helst killarna) tills jag tillslut bestämde mig för att börja på friidrott.. det var en spännande tid och jag var, som vanligt, blyg och tyst dom första gångerna och det var även på friidrotten jag för första gången såg min livs levande drömkille (eller ja, jag hade ju då ingen aning om vad för person han var men utseendemässigt var han "the one") att han sedan gick i min parallellklass gjorde inte saken bättre... men blyg och rädd som jag var (och är) så berättade jag det inte för honom, det var min lilla hemlighet (tills jag berättade det för alla andra XD) iallafall så blev han sjuk och sen skulle han utomlands så jag träffade inte honom på ett tag och en massa andra saker i mitt liv hände och tillsist var jag tillsammans med rojje, huxflux på nått vis fast det tog väl nästan lika huxflux slut (kanske lite pågrund av att jag inte 100% kunde släppa att min drömkille fanns i min närhet och det inte var han..) men med den erfarenheten så gick jag vidare och nu tänker jag aldrig bli tillsammans med en kille för att jag tycker synd om honom. jag tror detta och en massan andra saker tillexempel att du kan ha så jäkla roligt med bara ett gäng tjejer som är underbara vänner (och det är också kärlek, fast på ett annat vis..) och det är väl det som har gjort mig så pass lycklig som jag är nu sittande:
-utan pojkvänn (och någon som ens är intresserad?)
-utan partyparty varje helg
-men med underbara vänner
-och med underbara spontana galna händelser
det är det som gör mig lycklig
jag kan ärligt säga att för cirka ett och ett halvt år sen hade jag aldrig, aldrig, kunnat tänka mig att jag skulle kunna vara så här lycklig utan pojkvänn, då kunde jag börja tvivla på livet ifall någon ställde frågan:
hur går det med pojkarna?
då kunde jag gå och bli självmordsbenägen (okej kanske inte så grovt, men ändå) fast nu bara rycker jag på axlarna och svara:
det är stilla, men jag är lycklig
för nu betyder inte att ha en pojkvänn så mycket för mig längre, visst hade det varit mysigt. men jag tycker att jag klarar mig exakt lika bra utan! och det är jag stolt över.
jag vet inte riktigt vad jag ville få ut av det här, mer än att jag har aldrig varit lyckligare än så här endast för att jag tror att jag har lyckats fånga varenda dag som sig själv, tagit varenda dag (eller nästan) som om den skulle vara den sista och är det ända jag behöver göra för att vara lycklig, då tänker jag alltid göra det!
så carpe diem på er!
/eran lyckliga Sabina