är det såhär lycka känns, att i ena stunden när hunden går runt och gnäller om att den är toanödig så skriker man och ber den att hålla käften medans i nästa stund när man ändå reste sig från sin sköna säng och bra film och är utomhus i duggregn och mörker känner något som bubblar inneifrån. är det lycka?
jag gjorde något konstigt idag, nästan precis faktiskt..
jag gick ut med hunden, efter att den gått runt och gnällt i fem minuter eller så, och var irriterad för att jag var tvungen att lämna min säng och the sisterhood of travelling pants 2 (filmen) men jag gjorde det. tog på mig myskläder och en jacka satte på kopplet och steg ut i mörkret. oj, vad fint det är tänkte jag nog när jag såg alla fönster som lyste i mörkret men sen plötsligt kom något bubblande inneifrån, något som ville upp och ut, något som jag aldrig kännt förut. först reagerade min kropp med tårar och saknaden utav mormor och mormor klara, något som den brukar göra, tills min kropp förstod att det var inte det denna bubblande känsla försökte säga mig, jag ville springa runt och hoppa omkring och skrika, av glädje.
-för att våren är på väg
-för att jag får vara kvar i livet
-för alla mina vänner
-för mig själv och allt jag lärt mig själv att vara
så mina läppar drogs upp till ett sådant stort leende att de på månen hade sett mig om jag hade haft vita tänder. och leendet bara satt där, och tårarna började rinna igen, men inte för att jag saknade någon utan för att jag var tacksam, tacksam över livet och tacksam över att jag får vara med om detta. för att jag har lärt mig så mycket redan, på bara tre dagar har jag lärt mig så mycket och det är jag så enormt tacksam för. så jag började springa runt och skrika och hoppa av glädje, hunden hoppade med och regnet började falla.. jag skrek: JA! och tänkte: tack!
(Hej! mormor och mormor Klara, ni är lyckligast i världen som har varanndra. ni tar god hand om oss här nere och vi glömmer er aldrig, BIG LOVE!)
/Sabina
ja, jag är nog lycklig