jag vet inte vad det är för fel på mig,
jag vill ha en kille som bryr sig & som är het,
en kille alla tjejer önskar sig
men ändå fjöntar jag,
igentligen borde jag bli livrädd
livrädd för Rasmus,
livrädd för att jag [så rädd som jag är] ska tvinga mig själv in i ett förhållande jag inte vill veta av,
ett förhållande där jag bara känner mig skylig att vara i inte för att jag vill vara där är jag där,
utanför att jag känner att jag måste,
jag måste för att inte såra honom.
och ändå är jag tvungen att ända sen jag fick bekräftat för mig att han gillade mig prata om honom,
vilja gå förbi honom,
vilja säga hej,
vilja se hans löjliga leende och hans perfekta vita tandrad
det är rent ut sagt patetiskt vad löjlig jag är
kan jag inte bara förstå att bara för att han gillar mig,
behöver jag inte gilla honom, på det sättet.
de är nästan så löjligt att jag skulle vilja att min hjärna hoppade framför ett tåg,
bara för att jag vill se hur den reagerar
om den lär sig något av att göra fel,
det verkar inte så ifrån mina erfarenheter, det är ganska skrämmande.


jag vill inte skämmas över min pojkvän,
jag vill vara stolt över min pojkvän,
JAG VILL HA EN HET POJKVÄN!