på bussen imorse såg jag en liten flicka stiga på, sätta sig ner och sedan önska att de andra flickorna skulle sätta sig bakom, det gjorde dom inte.
då såg man hur hela hennes värld rasade samman, ja hon var nästan på väg ut i gråt
& då tog hon fram sin tröste docka, sin förebild, sin barbie
och man såg då att sakta men säkert smög sig ett leende fram.
-Detta fick mig att tänka till;

När man var liten var man aldrig ensam,
man hade alltid någon att lita på, någon att prata med.
men saknade inte någon förebild, man saknade igentligen ingenting.
Hon, Barbien, hade allt och lite till.
När man var ledsen tog man framsin barbie och byggde upp som en slags bubbla runt om, där inne var det inget som kunde gå fel, man byggde upp sin dörmvärld där man själv var barbie.
Man såg hur vänskapligt det var i framtiden, hur alltid Ken blev kär i Barbie, hur snälla barnen var och hur lätt det var att vara lycklig i denna drömvärld, men det var igentligen ingen riktig bild av den riktiga världen, det var som en fantasiframtids värld som man trodde på.
Barbie och Ken lyckliga föralltid
man visste att man skulle hitta sin Ken och att de alltid skulle vara sams och lyckliga.
men denna världen sattes på prov redan i förskolan.
där delade tjejerna upp sig i grupper och stod man utanför och tittade på,
då skulle det bli svårt,
då skulle det vara precis som om man inte fanns,inte existeade
- Det var då man tänkte för första gången,
Barbies värld kanske inte är sann men sen tog man tillbaka sina tankar och tänkte,
jo det är klart att den är sann också började man leta efter någon annan att vara med,
en kille, för att de är så mycket snällare, de stöter inte ut någon, de delar med sig av sitt liv.

sen går tiden ganska fort och 1;an, 2;an och 3;an rullar på ganska fort tills man börjar se killarna som något annat än bara killar, det börjar pirra i magen när man ser på killen, när man rör vid honom är det en magisk känsla man för söker då närma sig honom och då upptäcker man att han inte vill, att han inte vill vara med en.
-Det är då man andra gången tänkte att barbies värld kanske inte är sann, det var då man slängde ut dem en dag eller två men de kom alltid tillbaka, det var som en trygghet att sitta innen i bubblan och bara glömma allt ont, bara vara inne i ens drömvärld.

det rullar på så tills 4:an-5:an då de andra börjar säga att barbie är barnsligt,
och även om du älskar tryggheten hos din barbie,
slänger du ut henne,
du vill ju inte vara barnslig,
du vill ju inte vara annorlunda.
när du då slängt ut din trygghet, börjar du leta efter en annan trygghet,
det är då "tjejgänget" splittras och alla går "två och två"
det är då man börjar att snacka skit bakom ryggen på varanndra
Det är då det värsta börjar, ryktena

men livet fortsätter,
med eller utan barbies underbara fantasivärld