R.E.M- everybody hurts

Hade jag varit pojke hade jag inte ens vågat närma mig, Sabina, jag förstår inte hur man kan våga, det står problem i pannan på mig ! nån gång borde de förstå att närma sig mig är som att närma sig ett hungrigt lejon. jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här, men det liksom är rörigt. jag gillar Roje, ganska mycket faktiskt jag trivs i Rojes sällskap, men jag vet inte.. jag längtar och så till honom men liksom, han är inte som alla andra eller okej inte alla andra men vissa andra, som Adam, med Adam kan jag prata om exakt allt, det är liksom inget att skämmas för med Adam, Adam är bra men Adam är för bra för att vara sann på nått vis, Adam och jag är kompisar och jag tänker inte på Adam som något annat även om vi kan göra saker och säga att vi kan göra saker med varanndra jag inte ens tänkt med nån annan.. det är liksom Adam som jag pratar med om det är lite pinsamt, eller helt allmänt någon jag behöver prata med. Sen har jag ju förstås Emil, Emil vet mycket om mig och mina problem han är liksom min dr.Phil,  där vet jag var jag har honom, min egna dr.Phil.. Sen har jag ju Calle, Carl-johan, jag var kär i Calle innan, eller jag vet inte om jag fortfarande är jag tänker på Calle ganska ofta vilket är ganska sjukt med tanke på att han förmodligen inte vill ha mig, jag har försökt att gå vidare, jag har gått vidare men så finns han fortfarande där i mina tankar. jag tror att Calle alltid kommer vara där, han är liksom helt perfekt, han är min drömkille eller iallafall bilden av min drömkille, jag vill ha Calle men Calle vill inte ha mig, jag har accepterat men jag tror aldrig det kommer gå över fast nu är det ju mest Roje jag tänker på.  och sen finns det ju ganska många där ute som liksom kommer,försvinner, kommer, försvinner, kommer.. och sen finns det ganska många jag älskar att prata med. Rasmus, Albin, Mårran, Jonny, mfl. det känns liksom som att jag står mitt inne i ett spindelnät och alla andra har fastnat och även om de vill komma ut så går det inte, de är fast förevigt, tills jag förstör dem. ganska hemskt med tanke på att jag hatar att såra folk, jag vill ju att alla ska vara glada men jag har förståt att det funkar inte, det kommer alltid att vara någon som är ledsen, speciellt om de har varit i närheten av mig för jag är såå bar apå att ge falska förhoppningar utan att det är meningen. jag vet inte varför just jag har blivit så bra på det, kunde inte nån som älskar att skada fått den egenskapen, jag tycker inte om ledsna männsikor ! 
det värsta är att jag gillar alla lika mycket !

"Don't let yourself go, everybody cries and everybody hurts sometimes."


nu bara dog allting, jag vet inte hur jag ska fortsätta..
hum, jag kan väl säga som så, ni som tcyker jag har sårat er, FÖRLÅT !, förmodligen har det inte varit med mening! och är det nått ni vill säga till mig, så säg jag kan stå ut, jag klarar det nog,vi kanske kan diskutera det, jag älskar att diskutera. bara säg till, jag lovar jag älskar dig med.

Sabina